Doktor och fondue:)
5 december, 2007.
Fondue ikväll. Mums!
Jag, Susanna, Sandra, Matilda och Ingela sitter vi ett bord. Alla svenskar har fått i uppdrag at lära sig den norska nationalsången och vice versa. Efter en hel del felsjungningar från båda parter så klarade vi tillslut vår uppgift. Men fy sjuttsingen vad det lät...
" Jaa, vi elsker dette landet, som vi lever iiii" sen kommer jag tyvärr inte ihåg mer. Susanna och Matilda startade ett sjunde världskrig genom ett evinnerligt tjabblande om vem pinne som var vems. Don´t touch my Pinne! Susanna löste det mer än smart genom att skruva av skaftet på sin pinne. Äntligen fick vi andra lite mer matro:) Fondyn var otroligt god med alla såser och grönsaker. Mums! Uppsvällda som ballonger gick vi vidare till Silverkulan sen.
6 december, 2007.
Jag har varit hos doktorn!
Efter vår fina picnic innehållandes en baguette, mineralvatten, en massa choklad och chips pyser vi iväg på offpist. Jag blev skitförbannad på mej själv at alla andra kunde åka, medans mina ben inte följde efter min kropp överhuvudtaget. Två kraschar i träd senare, och jag var bortom sinnenas förnuft över att jag åkte så dåligt. Jag orkade inte bry mej om skidorna åkte ihop eller om jag gled framåt överhuvudtaget. Ner till liften, och jag mår jätteilla. Jäkla choklad tänker jag, inte bra at äta choklad efter maten..
Lift upp, och Eivind börjar instruera korrekta carvingsvängar a la ELVIS style. You Know How To Rock!
Jag försöker så gott jag kan, saknar all gnista och ser svarta prickar framför ögonen.
Stannar längre ner i backen och tänker: Oj, jag tror inte det här beror på choklad, för jag svimmar ju nu. Står och svajar och har kolossalt ont i bröstet/mellangärdet. Matilda får syn på mej och frågar ganska förskräckt hur jag mår. Svarar at jag har svårt at få luft och har jätteont. Åker vidare och stannar med de andra. Vår reseguide, Ola, får syn på Matildas ansiktsuttryck och kommer fram till mej. Han tror att det är något ordinärt som han hade varit med om tidigare, att lungorna hakar fast i revbenen och att det hjälper at sitta och vila en stund. Vi två åker ner till hamburger hill och sitter ner. Lugnar sej ett tag, innan var min puls uppe i 200.
Ola tycker ändå att vi ska åka ner till läkaren, och jag tänker at det kanske är bäst. Ställer mej upp, och trillar. Extremt ont i hela lungorna, får ingen luft, kan inte prata och hjärtklappning. Ola tror att jag har fått hjärtattack, blir skiträdd och tror seriöst att jag ska dö. Sätter mej ner igen och det lugnar sej lite, men har fortfarande kramp i bröstet. Vi bestämmer oss ganska snabbt för at jag verkligen ska till läkaren, och vi börjar åka ner. Jag hasar och plogar, Ola direkt bakom om jag ska trilla ihop. Får låna Eivinds bil, får en egen kupé på skidtåget nerför berget, Ola är nästan vit i ansiktet. Jag hyperventilerar men har inte vett nog att bli rädd än.
Stapplar igenom Salzburger Hof i pjäxor för att hämta mina försäkringspapper på hotellet och dra på mej ett par skor. Går upp till läkaren (jag har hunnit bli bättre, och vi har förkastat iden med sjukhus) och sätter mej och väntar.
Kommer in, doktorn känner på mina revben, Ola är förbannad för att han måste pysa och ta hand om bussen och ringer till en annan STS-are som kommer upp till läkaren helt ovetandes om vem jag är:)
Fick en massa elektriska sugproppar på mej som skulle mäta mina värden.
Orsaken till mitt tillstånd: Vattenbrist och höjdskillnad blandat. För lite vatten - musklerna får vattenbrist - kramp.
Hela min andningsmuskulatur slutade att fungera. Grattis. Medicin, och fem liter vatten senare, och jag är fit for fight.
